...long distance my ass...

...arghhhhhhhh
Det är så kul att ha ett långdistansförhållande.
NOT!
Andra helgen utan honom, det känns inget kul alls. Jag vet inte om jag får träffa honom i påsk, eller när det kan bli nästa gång. Han har sin son... och det är ju så det är. Men nu är det för jobbigt för mig det här. Jag känner mig frusterad, och vill inte prata med honom så mycket, för då längtar jag bara ännu mer. Han känner ju att det är något och frågar och undrar om han gjort något fel. Men det har han ju egentligen inte, bara det att jag det känns som jag inte klarar av en dag till utan att se honom.

Den vuxna och förståndiga jag som har all förståelse för att barn och nytt jobb är ganska viktigt att ta hand om bara sitter och är frustrerad. Jag är fem år och vill ha honom här hos mig NU!

Suck.. men vad skall jag säga? Jag vill ju inte spä på hans elände med exfrun från helvetet och allt möjligt. Och han skriver varje dag att han lider psykiskt och fysiskt av att inte träffa mig. Så han har det nog lika illa verkar det som.

Jag försöker se det positiva i situationen. Kanske kan detta få mig att våga ta steget att flytta ifall jag får jobbet i Oslo. Eftersom alternativet att leva så här inte känns speciellt kul.

Intervjun i fredags gick jättebra! Det kändes som intervjuaren och jag klickade direkt, och var lite lika som personer. Vi gillade varandra skarpt, och jag har har ju kvalifikationerna.
Men får besked efter påsk...
Tålamod är en dygd..
Mina alla qigong och yoga timmar verkar inte bita på den här situationen. Jag är frusterad som ett helvete helt enkelt!

Men att flytta ifrån familj och vänner känns ju inget vidare... dock går det många många flyg från Oslo till Stockholm.