Februarivardag...

... i två veckor har det varit lim i sängen på morgonen... i alla fall när jag skall till jobbet.
Det slår mig hur oinspirerad jag känner mig här. Trots att jag gjort bra resultat får jag, jo lite mer pengar... men inte så mycket att jag känner att det är värt allt extra jobb och stress och inskränkning på min ork och sömn.

Det slår mig att jag snart varit här i sex år.. och paniken väller fram. Det är ju dubbelt så länge som mitt längsta förhållande.
Vad säger det? Att jag är mer trogen ett jobb än en man!?!?!?!

Gode tid..
Men jag tror att jag måste ta ett snack med mig själv om min jobbrelation. Den behöver kanske brytas, jag måste känna inspiration igen. Annars kommer det här inte gå bra. Eller så är det februari som slagit in, då det är länge till nästa ledighet.
Men jag vet inte. Kan inte se mig här till hösten.

Spännande, vad skall hända nu? Jag tror att vad som helst som är nytt skulle kännas bra.

Men så ligger ju funderingarna där.. hur i helskotta skall jag och min norrman lösa vår framtid? För inte kan man bo i olika länder hur länge som helst?
Men vem av oss får ge upp sitt liv?

Inte aktuellt just nu men ändå något som gnager, i oss båda.