... fortsatt mysko

Det är något mysko på gång.

Mitt humör är fortfarande lika stabilt som Irlandsvädret. Antar att det kanske har med PMS, jobb, väder (som ja.. får man säga att det suger) ja det får man, det är ju bara ni som läser.. hehe. Egentligen har jag det ju bra... men är konstig ändå. Var ute hos mina föräldrar i helgen då jag kände mig lite hängig. De var ovanligt trevliga och tillmötesgående. Jag sorterade gamla prylar med mamma och vi skrattade åt kort på mig i varierande åldrara... gode gud hur har jag sett ut egentligen..
MIn mamma var till och med nyfiken på norrmannen och frågade en del saker. Så de är kanske inte helt negativa längre till min relation med honom. Vilket känns skönt.


Tilbaka till stan för en fantastisk söndagsbrunch á la sex and the city.. vi avhandlande oralsex.. högt och ljudligt, samt diverse förhållanden och mysko killar som finns därute, och speciellt på nätet florerar det en del.. var vi alla rörande överens om. Samt huruvida man har lätt att bli kär eller inte. Gud så kul vi har... flera söndagsbruncher snarast, oavsett bakfyllenivå säger jag bara. Vad är bättre en seg söndag än massor med mat med varierande flottighet och en massa härligt skvaller!

Nåväl, nu är jag på jobbet igen och det är redan onsdag, i morgon är det dags att packa väskan för en Oslo tur igen. Det känns så bra, men man längtar alltid mer precis innan man skall ses. Så just nu känns det lite olidligt.
Jag kommer bli ruinerad på flygresor och telefonsamtal, men han är värd varenda öre. Det är ju åtminstone toppen

Vad händer med humöret

Jag förstår inte en sak.
Hur kan man ena dagen må som en prinsessa och känna sig utvilad och glad och förväntansfull. Och idag vakna upp och känna mig totalt ointresserad av det mesta.

Jobbet är jag så irriterad på så jag är färdig att avhäva mig frukosten. Sitta på blå linjen till jobbet och gå den här vägen som jag snart gått i sex år får det att i princip klia på kroppen.

Vad är det som sker? Har jag en fysisk reaktion på min vardag?

Nog för att det varit lite mycket med kör, träning, patienter, etc etc. Veckorna är ett enda springande hit och dit. Sömnen kanske blir lite för lite i förhållande till aktivitetsnivån eftersom jag ofta pratar med min käre norrman lite för sent på kvällarna.

Men idag känns allt grått... från rosenrött häromdagen.

Vill bara rymma från papper och mail... lååååååångt bort.
Hela jag skriker efter förändring.

här igen

Jahapp, tillbaka på jobbet. Men med gott humör efter min långweekend. Jag tror att vardag inte är något för mig. Trots att det är lite pyssel att resa så ger det mig verligen energi, och kul att se något annat och göra andra saker.

Mår bra helt enkelt. Lite trött efter att tvingat mig upp till yogalektion men nöjd och rätt avspänd. Jobbet känns också OK.
Våren verkar vara på väg och tja hoppet återvänder helt enkelt. Tror att de flesta håller med. Den här vintern har helt enkelt varit gräslig. Nu vänder det! Dags för en massa nya kuliga saker. Det känns som vad som helst kan hända. Jag är på upptågshumör!

...tillbaka till Stockholm

Vet inte vad jag skall säga. Har haft en fantastisk helg med min älskling.

Komma bort, bo på hotell. Strosa för sig själv en stund när han fick lov att sticka iväg och fixa lite saker. Vila och bara vara. Det har varit så underbart.

Träffa hans vänner, kämpa lite med norskan, men det går bra ändå. har lärt mig mycket bara på de här månaderna.

De är så vänliga, avslappnade och glada hans vänner. Och han är noga med att visa upp mig och presentera mig. Han är stolt över mig säger han. Och något klingar i mig... i glädje och lättnad, men ett minne av en period innan denna. Då jag lade min energi på en man som inte var stolt över mig. Som gjorde allt för att dölja mig...

och så drar jag en lättnadens suck. Jag är tillbaka i verkligheten. Den verkligheten som är nu och inte den som var då. Och det känns så bra. Trots avstånd, praktiska problem, höga telefonräkningar, något bitchig exfru och allt möjligt så är det här så riktigt. Så de sakerna inte får greppet över oss.

Känns lyxigt att få en helg med min älskling, men att komma hem till en tom lägenhet, med jobb i morgon och osäkerhet om när vi kan ses igen. och om framtiden, så bävar jag lite. Men är samtidigt så otroligt tacksam för allt jag får av den här mannen. Som jag aldrig trodde jag skulle kunna få uppleva.

Bittersweet.... är nog ordet

Februarivardag...

... i två veckor har det varit lim i sängen på morgonen... i alla fall när jag skall till jobbet.
Det slår mig hur oinspirerad jag känner mig här. Trots att jag gjort bra resultat får jag, jo lite mer pengar... men inte så mycket att jag känner att det är värt allt extra jobb och stress och inskränkning på min ork och sömn.

Det slår mig att jag snart varit här i sex år.. och paniken väller fram. Det är ju dubbelt så länge som mitt längsta förhållande.
Vad säger det? Att jag är mer trogen ett jobb än en man!?!?!?!

Gode tid..
Men jag tror att jag måste ta ett snack med mig själv om min jobbrelation. Den behöver kanske brytas, jag måste känna inspiration igen. Annars kommer det här inte gå bra. Eller så är det februari som slagit in, då det är länge till nästa ledighet.
Men jag vet inte. Kan inte se mig här till hösten.

Spännande, vad skall hända nu? Jag tror att vad som helst som är nytt skulle kännas bra.

Men så ligger ju funderingarna där.. hur i helskotta skall jag och min norrman lösa vår framtid? För inte kan man bo i olika länder hur länge som helst?
Men vem av oss får ge upp sitt liv?

Inte aktuellt just nu men ändå något som gnager, i oss båda.