...där är där man inte är

... har jag någonsin nämnt att mitt liv ibland känns som en såpa serie med förvirrad manusförfattare. Nu har manusförfattaren överträffat sig själv. Hoppas att det var det sista ur skitåret 2007 om gjorde sig gällande, att det kramade ur det sista ur det negativa bara för att 2008 skall bli bättre...


Min norske flamma och jag vi tillbringar allt mer tid tillsammans i telefonen. Och känslorna svämmar över mellan varandra, trots att vi inte setts på fyra år. Men den mannen och jag kan verkligen prata och vi förstår varandra otroligt bra. Han är snäll, smart, mjuk och vågar visa sina sårbara och känsliga sidor till mig. Han visar sin längtan och erkänner sin rädsla över att bli kär i mig och sedan avvisad.
Bara av en man att säga de orden säger ju otroligt mycket om hur den personen är. Och jag tycker det visar en enorm styrka och mod. Vilket bara gör att jag blir ännu mer avståndsförälskad i honom.

Jag har ju träffat honom förut och vet att det finns en fysisk attraktion mellan oss. Och av bilderna att döma är han ju fortfarande aptitlig, och jag tänder verkligen på hans sätt att vara och resonera. Kort sagt, jag är över öronen förälskad i denne man. Så förälskad man nu kan bli på msn, telefon och sms.

Han ligger i en riktigt ful skilsmässa.. och bor kvar under samma tak som sin exfru för att sälja huset i januari. Och hon verkar väldigt labil och det är minst sagt struligt.

Mr C mår fortfarande dåligt men är nu snäll men tyvärr får jag sms, msn etc och något enstaka telefonsamtal av honom med jämna mellanrum. Där han säger att han saknar mig. Och att han inte kommit över mig...

Jag känner mig provocerad, och svarar tillbaka att det är ju bara för att jag inte är tillgänglig längre. Då tystnar han. Jag får dåligt samvete men måste göra så för min egen sinnesfrids skull. Jag orkar inte bli kär i den mannen och tillbringa en dag på sängen i tårar till. Jag har lovata att vi skall ta en fika någon dag i veckan. Jag behöver träffa honom utan känsla av förälskelse känner jag. Så jag aldrig mer behöver trilla tillbaka och tro att det faktiskt kan bli något.

Och det låter hemskt men det är lättare nu när den norske flamman finns med i bilden. Trots att vår situation är ju otroligt svårhanterad eftersom han ligger i skilsmässa, skall hitta ny lägenhet, reda upp sitt liv samt bor i ett annat land.

Vad är det här Bionda? Det skall tydligen inte vara lätt... eller är det en utmaning? En utmaning till på kärleksområdet är ju inte vad jag är sugen på direkt. Men jag är beredd att ta chansen. Han är en dreamguy för mig, och det är inte varje dag man springer på en sådan.
Varken han eller jag har en aning om hur vi skall lösa situationen. Men vi pratar om det att vi är livrädda för att det skall bli jobbigt mellan oss på grund av alla svårigheter.
Gjorde misstaget att berätta om honom för mina föräldrar, de var negativa och tyckte inte jag skulle beblanda mig med honom. Han är säkert inte oskyldig, och har en massa bagage. Undvik honom säger de..

Det var inte kul... men tvivlet väcker de i alla fall...
Men som min syster sa... om man vill ha förmaningar... ring polisen istället... vilket säger en del om relationen som både hon och jag har till föräldrarna..
vi öppnar oss inte för att vi bara får förmaningar.
Ibland måste man göra sina misstag... och vi är ju vuxna nog att ta konsekvenserna.
Men mitt hjärta känns inte lika lyckligt längre...