.. vardag tillsammans

Min käre pojkvän är kvar till söndag.. vi får nästan en vecka i hop.
Han behöver inte jobba mer än att skriva några artiklar så det kan han göra från mig.

Jag har någon i min lägenhet som jag delar vardag med... även om han inte har någon vardag just nu utan kan sova när han vill... den jäkeln :-)

Trots olika dygnsrytm så har vi det mysigt, och kan till och med göra saker var för sig. Även om det går bra att leva tätt som det blir i min mikrolägenhet.

Men som han säger, det här bli ett bra test om vi klarar vardagen och våra olikheter. OCh det går bra, även om jag inte har någon lust att lämna sängen på morgonen och åka till jobbet i pissregnet, när han ligger där med armarna runt mig.
Men något som slår mig är att jag sover så mycket bättre nu.
Trots att jag är van att sova ensam och inte med någon som ligger tätt, tätt.

Men jag slappnar av och njuter av att höra honom stöka omkring när jag gått och lagt mig. Det är så mysigt!

Pappa ringer och fiskar.. men jag är inte så intresserad av att berätta så mycket för mina skeptiska föräldrar. De har visat sin misstänksamhet mot vår relation och då känner väl jag att, tja. Your loss. Då berättar jag inte så mycket. Vill inte få deras förmaningar. De leder mig ingenstans, vissa erfarenheter måste man göra själv. Och jag är dessutom alldeles för kär för att lyssna. Sorry!

... snart helg

I morgon skall jag åka till.... min pojkvän..
Det känns så otroligt märkligt att säga det, och det känns lite overkligt också
Även om vi pratar med varandra varje dag så har vi ju ingen vardag ihop. Så än så länge har det inte sjunkit in.
Men kär är jag fortfarande och det är inte dumt att ha långa samtal heller... vi har ju inget annat så vi lär ju faktiskt känna varandra ordentligt.

Men så här kan man ju inte ha det en längre tid...och det känns som vi båda är inne på att det här verkligen kan bli något seriöst. Vi planerar redan framåt.. vet inte om det är dumt. Men det känns väldigt riktigt på något sätt, mer riktigt än jag någonsin känt förut. Och jag skräms inte av tanken...

Tja nu ser jag fram till helgen. Weekend på hotell och lite lyx. Träffa gamla kollegor. Och vara med honom, förhoppningsvis i friskare form än förra gången.

... sduvig

...
Känns fortfarande bra och jag är kär som en klockarkatt. Men längar alldeles för mycket efter min norrman...
Men nästa helg bär det av till honom. Det skall bli så kul och mysigt... men lite pirrigt är det allt.

ANnars är det väl sådär. Jobbet är upphetsande som en hög med smutsvätt och är förkyld. Men det är fredag.. helgen få gå till rekreation.

Man kanske inte kan få allt... men så länge jag är så här kär så gör det inte så mycket.

.... ny status på facebook

...
jag är inte längre singel på facebook...
vilket jag måste gå in och titta på flera flera gånger för att förstå...
min norske flamma var här och tog mig med storm....
det kändes så fantastiskt bra...trots att han blev jättesjuk med feber
Så hade vi så mysigt och kul. vi skrattade och pratade och myste

Och sedan bönföll han mig att bli hans flickvän...nästan frågade chans...
Han är så fin... i en helt annan liga än någon annan jag mött
Med honom känner jag mig så nära mig själv
Och han är så kärleksfull att jag nästan blir gråtfärdig av lycka.

men han bor ju inte här... håller på att bli knäpp av saknad
Men jag fick min drömman som jag haft som en liten secret crush under alla år
det känns så overkligt nästan
Måste gå in på facebook för att se om det är sant...

...där är där man inte är

... har jag någonsin nämnt att mitt liv ibland känns som en såpa serie med förvirrad manusförfattare. Nu har manusförfattaren överträffat sig själv. Hoppas att det var det sista ur skitåret 2007 om gjorde sig gällande, att det kramade ur det sista ur det negativa bara för att 2008 skall bli bättre...


Min norske flamma och jag vi tillbringar allt mer tid tillsammans i telefonen. Och känslorna svämmar över mellan varandra, trots att vi inte setts på fyra år. Men den mannen och jag kan verkligen prata och vi förstår varandra otroligt bra. Han är snäll, smart, mjuk och vågar visa sina sårbara och känsliga sidor till mig. Han visar sin längtan och erkänner sin rädsla över att bli kär i mig och sedan avvisad.
Bara av en man att säga de orden säger ju otroligt mycket om hur den personen är. Och jag tycker det visar en enorm styrka och mod. Vilket bara gör att jag blir ännu mer avståndsförälskad i honom.

Jag har ju träffat honom förut och vet att det finns en fysisk attraktion mellan oss. Och av bilderna att döma är han ju fortfarande aptitlig, och jag tänder verkligen på hans sätt att vara och resonera. Kort sagt, jag är över öronen förälskad i denne man. Så förälskad man nu kan bli på msn, telefon och sms.

Han ligger i en riktigt ful skilsmässa.. och bor kvar under samma tak som sin exfru för att sälja huset i januari. Och hon verkar väldigt labil och det är minst sagt struligt.

Mr C mår fortfarande dåligt men är nu snäll men tyvärr får jag sms, msn etc och något enstaka telefonsamtal av honom med jämna mellanrum. Där han säger att han saknar mig. Och att han inte kommit över mig...

Jag känner mig provocerad, och svarar tillbaka att det är ju bara för att jag inte är tillgänglig längre. Då tystnar han. Jag får dåligt samvete men måste göra så för min egen sinnesfrids skull. Jag orkar inte bli kär i den mannen och tillbringa en dag på sängen i tårar till. Jag har lovata att vi skall ta en fika någon dag i veckan. Jag behöver träffa honom utan känsla av förälskelse känner jag. Så jag aldrig mer behöver trilla tillbaka och tro att det faktiskt kan bli något.

Och det låter hemskt men det är lättare nu när den norske flamman finns med i bilden. Trots att vår situation är ju otroligt svårhanterad eftersom han ligger i skilsmässa, skall hitta ny lägenhet, reda upp sitt liv samt bor i ett annat land.

Vad är det här Bionda? Det skall tydligen inte vara lätt... eller är det en utmaning? En utmaning till på kärleksområdet är ju inte vad jag är sugen på direkt. Men jag är beredd att ta chansen. Han är en dreamguy för mig, och det är inte varje dag man springer på en sådan.
Varken han eller jag har en aning om hur vi skall lösa situationen. Men vi pratar om det att vi är livrädda för att det skall bli jobbigt mellan oss på grund av alla svårigheter.
Gjorde misstaget att berätta om honom för mina föräldrar, de var negativa och tyckte inte jag skulle beblanda mig med honom. Han är säkert inte oskyldig, och har en massa bagage. Undvik honom säger de..

Det var inte kul... men tvivlet väcker de i alla fall...
Men som min syster sa... om man vill ha förmaningar... ring polisen istället... vilket säger en del om relationen som både hon och jag har till föräldrarna..
vi öppnar oss inte för att vi bara får förmaningar.
Ibland måste man göra sina misstag... och vi är ju vuxna nog att ta konsekvenserna.
Men mitt hjärta känns inte lika lyckligt längre...