Still confused Bionda

Hörde något om den 25 april..
Då tyckte jag att jag kände igen datumen... det kändes väldigt bekant på något sätt. Nåväl, äsch det är väl något som händer då tänkte jag.
Sedan efter typ 10 min kommer jag på att jag själv fyller år då... öhhhhhhhhhhhhhh säger det något om min förvirringsnivå kanske?

Söker massor med jobb hela tiden. Och det känns som inget händer
Fast det har egentligen bara gått tre veckor sedan jag bestämde mig
Och skall på två intervjuer i Oslo på onsdag nästa vecka. Men jag är lite splittrad just nu.
Min käre norrman fick en riktig kalldusch då han insåg att han måste flytta på typ två dagar.. så han flyttar just nu och har panik
Men han flyttar till vår lägenhet.. vårt framtida gemensamma hem. Det känns så märkligt
men otroligt kul och underbart. Att jag skall flytta ihop med honom...!
Tankarna snurrar hela tiden, men det känns väldigt bra.
Även om jag inte vet hur fasen någonting kommer att bli. Men så är ju livet. Och mitt liv senaste året innan jag träffade honom var ju inte så där helt toppen.

Så det skall bli så spännande.
På fredag blir det fest med mina kära vänner, och min syster kommer. Det skall bli så härligt. Och på söndag har vi träff med ett gammalt gäng från hembygden. Det känns extra viktigt att träffa människor nu. När jag faktiskt skall flytta ifrån dem. Inte så långt, men dock...

...crazy bionda

Fortfarande inte hört något om jobbet jag sökte, men rekryteringsfirman sa att de var mer intresserade av en annan person, i första hand, men jag hade en intressant profil så det var fortfarande intresserade av mig..jag är second runner up.

Men de har fortfarande inte hört av sig om ja eller nej? Inte ens till rekryteringfirman som lovade att meddela så snart de fått besked om något. Jag var på intervju i början av mars... ganska dåligt. Men kanske inte ett företag man vill jobba på då i och för sig.
SÅ jag tog ett beslut, ett drastiskt.
Jag sa upp mig. Efter ett samtal med en rekryterare i Oslo där hon rakt ut sa att, tja det är svårt att få ett jobb när du har uppsägningstid på flera månader och sitter i Stockholm. Du måste komma hit.

Då gjorde jag det, för en vecka sedan sa jag upp mig.
Och dét känns så underbart skönt. Mitt jobb är inte kul längre, jag är dödsless. Och har varit länge. Och har jag chansen att flytta till min älskling, så tar jag ju den istället för att må dåligt här.

Men det är läskigt att säga upp sig utan att ha något nytt. Och att jag skall till ett annat land och söka jobb och leva och bo. Men samtidigt enormt spännande!!!
Så nu skall jag hyra ut lägenhet och dra.. fast det blir inte förrän i sommar.

Men nu är det bestämt, och det kommer bli bra. det har jag också bestämt.

I morgon skall jag sjunga på ett bröllop.. i vanliga fall skulle jag vara nervös.
Men jag hade nästan glömt bort det i all villervalla.

Säger väl lite om hur läget är för mig just nu.. eller ?

Kaos eller?

...tja det händer mycket nu
Sitter som på nålar angående jobbet jag varit på intervju för, de skulle höra av sig efter påsk och det är ju efter påsk nu!!! Arghhh
Min käre norrman har gått och skaffat en lägenhet till oss... han behöver flytta i april och han menar att äsch, det är ju lika bra att jag skaffar en till dig, du kommer ju snart oavsett...
Känns som hela livet är på gång att förändras, totalt! Men jag är nyfiken och förväntansfull, och så klart lite omtumlad.
Men jag vill det här, och jag vill ändra mitt liv. Det har inte känts så bra direkt under en längre period och nu har jag ju chansen.
Om de bara kunde ringa snart!!!
Arghhhhh

...long distance my ass...

...arghhhhhhhh
Det är så kul att ha ett långdistansförhållande.
NOT!
Andra helgen utan honom, det känns inget kul alls. Jag vet inte om jag får träffa honom i påsk, eller när det kan bli nästa gång. Han har sin son... och det är ju så det är. Men nu är det för jobbigt för mig det här. Jag känner mig frusterad, och vill inte prata med honom så mycket, för då längtar jag bara ännu mer. Han känner ju att det är något och frågar och undrar om han gjort något fel. Men det har han ju egentligen inte, bara det att jag det känns som jag inte klarar av en dag till utan att se honom.

Den vuxna och förståndiga jag som har all förståelse för att barn och nytt jobb är ganska viktigt att ta hand om bara sitter och är frustrerad. Jag är fem år och vill ha honom här hos mig NU!

Suck.. men vad skall jag säga? Jag vill ju inte spä på hans elände med exfrun från helvetet och allt möjligt. Och han skriver varje dag att han lider psykiskt och fysiskt av att inte träffa mig. Så han har det nog lika illa verkar det som.

Jag försöker se det positiva i situationen. Kanske kan detta få mig att våga ta steget att flytta ifall jag får jobbet i Oslo. Eftersom alternativet att leva så här inte känns speciellt kul.

Intervjun i fredags gick jättebra! Det kändes som intervjuaren och jag klickade direkt, och var lite lika som personer. Vi gillade varandra skarpt, och jag har har ju kvalifikationerna.
Men får besked efter påsk...
Tålamod är en dygd..
Mina alla qigong och yoga timmar verkar inte bita på den här situationen. Jag är frusterad som ett helvete helt enkelt!

Men att flytta ifrån familj och vänner känns ju inget vidare... dock går det många många flyg från Oslo till Stockholm.

....scary och spännande

... jag var på anställningsintervju i går..
Och det gick väldigt bra.. nu känns det väldigt spännande
Och ganska scary. Tänk om jag får jobbet?
Då kommer mitt liv förändras 180 grader... kan inte tänka på så mycket annat just nu. Men det känns väldigt kul ändå, och jag är på bra humör. Bättre än på många veckor. Kan till och med tycka att jobbet här är kul. Oavsett hur det går så har jag åtminstone försökt att förändra mitt liv. Alltid ett steg i rätt riktning..

Nåväl, det är en bit kvar till målet... men det känns spännande och kul att lägga upp framtidsplanerna. Det lyser upp min vardag rejält.

...chock!

På skoj sökte jag ett jobb i oslo i måndags....
Måndag kväll skickade jag in ansökning, det var ju en svensk rekryteringfirma som sökte och tja det blir enkelt och bra tänkte jag.

De ringde dagen efter! Och tyckte jag verkarade väldigt intressant och vill träffa mig pronto. Jag skakar i hela kroppen... tänk om jag skulle få det!!

Norrmannen blev glad, det var ju tur. jag är lite chockad. Nåväl det är ju långt kvar till att faktiskt få jobbet... det är ju mycket som skall stämma.

Men jag har många av kvalifikationerna....

Hjälp eller jippie..
Jag är lite omtumlad... men spänd

... fortsatt mysko

Det är något mysko på gång.

Mitt humör är fortfarande lika stabilt som Irlandsvädret. Antar att det kanske har med PMS, jobb, väder (som ja.. får man säga att det suger) ja det får man, det är ju bara ni som läser.. hehe. Egentligen har jag det ju bra... men är konstig ändå. Var ute hos mina föräldrar i helgen då jag kände mig lite hängig. De var ovanligt trevliga och tillmötesgående. Jag sorterade gamla prylar med mamma och vi skrattade åt kort på mig i varierande åldrara... gode gud hur har jag sett ut egentligen..
MIn mamma var till och med nyfiken på norrmannen och frågade en del saker. Så de är kanske inte helt negativa längre till min relation med honom. Vilket känns skönt.


Tilbaka till stan för en fantastisk söndagsbrunch á la sex and the city.. vi avhandlande oralsex.. högt och ljudligt, samt diverse förhållanden och mysko killar som finns därute, och speciellt på nätet florerar det en del.. var vi alla rörande överens om. Samt huruvida man har lätt att bli kär eller inte. Gud så kul vi har... flera söndagsbruncher snarast, oavsett bakfyllenivå säger jag bara. Vad är bättre en seg söndag än massor med mat med varierande flottighet och en massa härligt skvaller!

Nåväl, nu är jag på jobbet igen och det är redan onsdag, i morgon är det dags att packa väskan för en Oslo tur igen. Det känns så bra, men man längtar alltid mer precis innan man skall ses. Så just nu känns det lite olidligt.
Jag kommer bli ruinerad på flygresor och telefonsamtal, men han är värd varenda öre. Det är ju åtminstone toppen

Vad händer med humöret

Jag förstår inte en sak.
Hur kan man ena dagen må som en prinsessa och känna sig utvilad och glad och förväntansfull. Och idag vakna upp och känna mig totalt ointresserad av det mesta.

Jobbet är jag så irriterad på så jag är färdig att avhäva mig frukosten. Sitta på blå linjen till jobbet och gå den här vägen som jag snart gått i sex år får det att i princip klia på kroppen.

Vad är det som sker? Har jag en fysisk reaktion på min vardag?

Nog för att det varit lite mycket med kör, träning, patienter, etc etc. Veckorna är ett enda springande hit och dit. Sömnen kanske blir lite för lite i förhållande till aktivitetsnivån eftersom jag ofta pratar med min käre norrman lite för sent på kvällarna.

Men idag känns allt grått... från rosenrött häromdagen.

Vill bara rymma från papper och mail... lååååååångt bort.
Hela jag skriker efter förändring.

här igen

Jahapp, tillbaka på jobbet. Men med gott humör efter min långweekend. Jag tror att vardag inte är något för mig. Trots att det är lite pyssel att resa så ger det mig verligen energi, och kul att se något annat och göra andra saker.

Mår bra helt enkelt. Lite trött efter att tvingat mig upp till yogalektion men nöjd och rätt avspänd. Jobbet känns också OK.
Våren verkar vara på väg och tja hoppet återvänder helt enkelt. Tror att de flesta håller med. Den här vintern har helt enkelt varit gräslig. Nu vänder det! Dags för en massa nya kuliga saker. Det känns som vad som helst kan hända. Jag är på upptågshumör!

...tillbaka till Stockholm

Vet inte vad jag skall säga. Har haft en fantastisk helg med min älskling.

Komma bort, bo på hotell. Strosa för sig själv en stund när han fick lov att sticka iväg och fixa lite saker. Vila och bara vara. Det har varit så underbart.

Träffa hans vänner, kämpa lite med norskan, men det går bra ändå. har lärt mig mycket bara på de här månaderna.

De är så vänliga, avslappnade och glada hans vänner. Och han är noga med att visa upp mig och presentera mig. Han är stolt över mig säger han. Och något klingar i mig... i glädje och lättnad, men ett minne av en period innan denna. Då jag lade min energi på en man som inte var stolt över mig. Som gjorde allt för att dölja mig...

och så drar jag en lättnadens suck. Jag är tillbaka i verkligheten. Den verkligheten som är nu och inte den som var då. Och det känns så bra. Trots avstånd, praktiska problem, höga telefonräkningar, något bitchig exfru och allt möjligt så är det här så riktigt. Så de sakerna inte får greppet över oss.

Känns lyxigt att få en helg med min älskling, men att komma hem till en tom lägenhet, med jobb i morgon och osäkerhet om när vi kan ses igen. och om framtiden, så bävar jag lite. Men är samtidigt så otroligt tacksam för allt jag får av den här mannen. Som jag aldrig trodde jag skulle kunna få uppleva.

Bittersweet.... är nog ordet

Februarivardag...

... i två veckor har det varit lim i sängen på morgonen... i alla fall när jag skall till jobbet.
Det slår mig hur oinspirerad jag känner mig här. Trots att jag gjort bra resultat får jag, jo lite mer pengar... men inte så mycket att jag känner att det är värt allt extra jobb och stress och inskränkning på min ork och sömn.

Det slår mig att jag snart varit här i sex år.. och paniken väller fram. Det är ju dubbelt så länge som mitt längsta förhållande.
Vad säger det? Att jag är mer trogen ett jobb än en man!?!?!?!

Gode tid..
Men jag tror att jag måste ta ett snack med mig själv om min jobbrelation. Den behöver kanske brytas, jag måste känna inspiration igen. Annars kommer det här inte gå bra. Eller så är det februari som slagit in, då det är länge till nästa ledighet.
Men jag vet inte. Kan inte se mig här till hösten.

Spännande, vad skall hända nu? Jag tror att vad som helst som är nytt skulle kännas bra.

Men så ligger ju funderingarna där.. hur i helskotta skall jag och min norrman lösa vår framtid? För inte kan man bo i olika länder hur länge som helst?
Men vem av oss får ge upp sitt liv?

Inte aktuellt just nu men ändå något som gnager, i oss båda.

.. vardag tillsammans

Min käre pojkvän är kvar till söndag.. vi får nästan en vecka i hop.
Han behöver inte jobba mer än att skriva några artiklar så det kan han göra från mig.

Jag har någon i min lägenhet som jag delar vardag med... även om han inte har någon vardag just nu utan kan sova när han vill... den jäkeln :-)

Trots olika dygnsrytm så har vi det mysigt, och kan till och med göra saker var för sig. Även om det går bra att leva tätt som det blir i min mikrolägenhet.

Men som han säger, det här bli ett bra test om vi klarar vardagen och våra olikheter. OCh det går bra, även om jag inte har någon lust att lämna sängen på morgonen och åka till jobbet i pissregnet, när han ligger där med armarna runt mig.
Men något som slår mig är att jag sover så mycket bättre nu.
Trots att jag är van att sova ensam och inte med någon som ligger tätt, tätt.

Men jag slappnar av och njuter av att höra honom stöka omkring när jag gått och lagt mig. Det är så mysigt!

Pappa ringer och fiskar.. men jag är inte så intresserad av att berätta så mycket för mina skeptiska föräldrar. De har visat sin misstänksamhet mot vår relation och då känner väl jag att, tja. Your loss. Då berättar jag inte så mycket. Vill inte få deras förmaningar. De leder mig ingenstans, vissa erfarenheter måste man göra själv. Och jag är dessutom alldeles för kär för att lyssna. Sorry!

... snart helg

I morgon skall jag åka till.... min pojkvän..
Det känns så otroligt märkligt att säga det, och det känns lite overkligt också
Även om vi pratar med varandra varje dag så har vi ju ingen vardag ihop. Så än så länge har det inte sjunkit in.
Men kär är jag fortfarande och det är inte dumt att ha långa samtal heller... vi har ju inget annat så vi lär ju faktiskt känna varandra ordentligt.

Men så här kan man ju inte ha det en längre tid...och det känns som vi båda är inne på att det här verkligen kan bli något seriöst. Vi planerar redan framåt.. vet inte om det är dumt. Men det känns väldigt riktigt på något sätt, mer riktigt än jag någonsin känt förut. Och jag skräms inte av tanken...

Tja nu ser jag fram till helgen. Weekend på hotell och lite lyx. Träffa gamla kollegor. Och vara med honom, förhoppningsvis i friskare form än förra gången.

... sduvig

...
Känns fortfarande bra och jag är kär som en klockarkatt. Men längar alldeles för mycket efter min norrman...
Men nästa helg bär det av till honom. Det skall bli så kul och mysigt... men lite pirrigt är det allt.

ANnars är det väl sådär. Jobbet är upphetsande som en hög med smutsvätt och är förkyld. Men det är fredag.. helgen få gå till rekreation.

Man kanske inte kan få allt... men så länge jag är så här kär så gör det inte så mycket.

.... ny status på facebook

...
jag är inte längre singel på facebook...
vilket jag måste gå in och titta på flera flera gånger för att förstå...
min norske flamma var här och tog mig med storm....
det kändes så fantastiskt bra...trots att han blev jättesjuk med feber
Så hade vi så mysigt och kul. vi skrattade och pratade och myste

Och sedan bönföll han mig att bli hans flickvän...nästan frågade chans...
Han är så fin... i en helt annan liga än någon annan jag mött
Med honom känner jag mig så nära mig själv
Och han är så kärleksfull att jag nästan blir gråtfärdig av lycka.

men han bor ju inte här... håller på att bli knäpp av saknad
Men jag fick min drömman som jag haft som en liten secret crush under alla år
det känns så overkligt nästan
Måste gå in på facebook för att se om det är sant...

...där är där man inte är

... har jag någonsin nämnt att mitt liv ibland känns som en såpa serie med förvirrad manusförfattare. Nu har manusförfattaren överträffat sig själv. Hoppas att det var det sista ur skitåret 2007 om gjorde sig gällande, att det kramade ur det sista ur det negativa bara för att 2008 skall bli bättre...


Min norske flamma och jag vi tillbringar allt mer tid tillsammans i telefonen. Och känslorna svämmar över mellan varandra, trots att vi inte setts på fyra år. Men den mannen och jag kan verkligen prata och vi förstår varandra otroligt bra. Han är snäll, smart, mjuk och vågar visa sina sårbara och känsliga sidor till mig. Han visar sin längtan och erkänner sin rädsla över att bli kär i mig och sedan avvisad.
Bara av en man att säga de orden säger ju otroligt mycket om hur den personen är. Och jag tycker det visar en enorm styrka och mod. Vilket bara gör att jag blir ännu mer avståndsförälskad i honom.

Jag har ju träffat honom förut och vet att det finns en fysisk attraktion mellan oss. Och av bilderna att döma är han ju fortfarande aptitlig, och jag tänder verkligen på hans sätt att vara och resonera. Kort sagt, jag är över öronen förälskad i denne man. Så förälskad man nu kan bli på msn, telefon och sms.

Han ligger i en riktigt ful skilsmässa.. och bor kvar under samma tak som sin exfru för att sälja huset i januari. Och hon verkar väldigt labil och det är minst sagt struligt.

Mr C mår fortfarande dåligt men är nu snäll men tyvärr får jag sms, msn etc och något enstaka telefonsamtal av honom med jämna mellanrum. Där han säger att han saknar mig. Och att han inte kommit över mig...

Jag känner mig provocerad, och svarar tillbaka att det är ju bara för att jag inte är tillgänglig längre. Då tystnar han. Jag får dåligt samvete men måste göra så för min egen sinnesfrids skull. Jag orkar inte bli kär i den mannen och tillbringa en dag på sängen i tårar till. Jag har lovata att vi skall ta en fika någon dag i veckan. Jag behöver träffa honom utan känsla av förälskelse känner jag. Så jag aldrig mer behöver trilla tillbaka och tro att det faktiskt kan bli något.

Och det låter hemskt men det är lättare nu när den norske flamman finns med i bilden. Trots att vår situation är ju otroligt svårhanterad eftersom han ligger i skilsmässa, skall hitta ny lägenhet, reda upp sitt liv samt bor i ett annat land.

Vad är det här Bionda? Det skall tydligen inte vara lätt... eller är det en utmaning? En utmaning till på kärleksområdet är ju inte vad jag är sugen på direkt. Men jag är beredd att ta chansen. Han är en dreamguy för mig, och det är inte varje dag man springer på en sådan.
Varken han eller jag har en aning om hur vi skall lösa situationen. Men vi pratar om det att vi är livrädda för att det skall bli jobbigt mellan oss på grund av alla svårigheter.
Gjorde misstaget att berätta om honom för mina föräldrar, de var negativa och tyckte inte jag skulle beblanda mig med honom. Han är säkert inte oskyldig, och har en massa bagage. Undvik honom säger de..

Det var inte kul... men tvivlet väcker de i alla fall...
Men som min syster sa... om man vill ha förmaningar... ring polisen istället... vilket säger en del om relationen som både hon och jag har till föräldrarna..
vi öppnar oss inte för att vi bara får förmaningar.
Ibland måste man göra sina misstag... och vi är ju vuxna nog att ta konsekvenserna.
Men mitt hjärta känns inte lika lyckligt längre...