Norway on my mind!

Pratade med min norske flamma i en och en halv timme i telefon, och chattade och smsade hela dagen igår. Och i dag.

Han hade en tuff deadline på sitt jobb men prioriterade ändå att höra av sig till mig. Jag är förundrad... och förtjust. Det är ju otroligt kul det här oavsett hur seriöst det är. Det var härligt att höra hans röst igen efter alla dessa år, och det kändes som förr. VI skrattade, pratade jobb, relationer, musik, romantik och allt möjligt.

Till slut sa han med mjuk stämma att "men vännen är det inte dags för dig att sova nu om du skall upp och jobba i morgon?". Den omtanken kändes så värmande att få. Och någon som hör av sig till mig, och som tycker om att prata med mig. Och tar sig tid att prata med mig, och som håller med om att Mr C och min exsambos beteenden är inte kloka och att jag förtjänar bättre...

Det får gå hur som helst det här, men jag lapar i mig i fulla drag :-) Och log på vägen till jobbet i morse vid 7:30 i kolmörker och isregn.

Det gör jag ju inte varje dag....

..vad har hänt med alla män?

Denna måndag är nog den konstigaste jag varit med om på länge.

Alla har ju hört om mitt c dilemma och att det har kört fast rejält, han mår skit just nu av olika skäl som jag nog inte skall nämna i bloggen. Men har en rejäl livskris... jag har ju känslor för honom och ja jag älskar den mannen och det går ju inte över i en axelryckning. Men jag kan ju inte göra eller säga mer än vad jag gjort. Och han orkar helt enkelt inte ta till sig mina känslor... vilket nog inte har så mycket med mig att göra som jag tidigare trott. Mannen är i en seriös kris...
jag vill finnas som stöd, och han är tacksam så klart. Men mår nog för dåligt för att kunna säga varken bu eller bä till mig. Vilket jag förstår i nuläget. faktiskt är jag inte arg eller bitter eller ledsen. Mest ledsen för hans skull att det är så jobbigt för honom. Och önskar genuint att det kommer bli bättre.

då hör min norske flamma av sig och vill ta med mig på två veckors semester till thailand eller liknande. Han säger att han alltid haft en fling för mig och nu när han är skild så vill han gärna träffa mig.. och jag säger som det är.. jag har brytit också..
Även om c och jag aldrig officiellt varit ett par så känns det för mig som det är hjärtekross och ett break up. C känner väl inte det.. men han känner ju inte samma sak för mig.
Så han tycker vi som nysinglar eller vad man skall kalla skall åka på solsemester tillsammans. Kanske se om man kan få fart på vår gamla fling, eller åtminstone han en kul och skön tid tillsammans. Jag kan ju inte säga nej till något sådan och får fjärilar i magen... det är ju livsfarligt att träffa någon när man är nyskild, det är ju förmodligen bara ett steg på vägen i från... men då är det ju så för oss båda i sådana fall.
Han är så härlig och öppen, trots att vi inte haft kontakt på nästan tre år överhuvudtaget. Han kan nog bli en bra vän om inte annat, svårt att veta om det blir något mer när man bara chattar men det har alltid varit attraktion mellan oss...

Vågar jag åka iväg med honom..? tänk omd et känns konstigt? Men så spännande!!

Chattat med honom hela dagen på jobbet trots massor att göra, och latino lover samtidigt. han ville komma över ikväll. och för första gången kände jag att tja varför inte? lite kravlöst sex vore väl inte så dumt nu, när jag inte känner att jag behöver vara trogen c, han har ju till och med sagt det när jag frågar honom att han inte skulle gilla att jag var med andra men har inte rätt att stoppa det.
Och då är det ju så.
Men det är gasläcka där jag bor så han kommer inte.. kanske lika bra.

Och så hör C av sig och har ångest... men jag försöker stötta och ringer honom till och med. Hans röst låter spänd, han mår skit är stressad som vanligt. Men det gör inte lika ont i hjärtat när han vill lägga på... för jag har någon som säger " hur kan man INTE vara kär i dig Lotta". Känns som balsam för mitt sargade hjärta.
Och så hör långhårige msn mannen som jag aldrig träffat men som gärna vill fika med mig av sig... nu är det många män på msn... jag börjar känna mig förvirrad.

För en vecka sedan grät jag så ögonen såg ut som ica kassar och jag kände mig ratad och ensam. Nu får jag se upp så jag säger rätt saker till rätt man...
...vad har hänt med alla män?

livet och hur man överlever det

Jösses vad det händer saker....
Nu är ju Mr C någonstans fortfarande en stor kärlek och passion i mitt liv. Men efter en msn diskussion i torsdags förstod jag att han är så vilsen att han inte kommer kunna ge mig ett förhållande på läääääääänge. Eller inte någon annan heller för den delen...
Mitt onda hjärta glädjer mig åtminstone för det. Skulle jag se honom med en annan så exploderar jag nog av svartsjuka... så ädlare än så är inte jag.

det blir helg. Jag skall ut på fredag på konsert. träffa härliga kompisar. Känner mig glad och lättad faktiskt. över att komma vidare i livet äntligen. Att inte behöva känna mig avvisad mer. His jävla loss...! Och han säger det själv... att han tycker verkligen att jag är en fantastisk person och att han skulle vilja ge mig mycket mer tillbaka än vad han gör. Även om det inte är riktigt det jag vill höra så är det ändå fint, för att komma från en person som jag vet inte släpper in många människor i sin privata sfär. Som har en grundläggande misstro till människor.
det betyder faktiskt mycket för mig. Och på något konstigt sätt så släpper jag...

Släpper sorgen och smärtan och tårarna. Och vill ha kul den här helgen.

jag går på Här och nu mässan och lyssnar en person som jag läst böcker av som handlar om kärlek etc och andlighet. Jag blir så lycklig och kan se mening med det som händer helt plötsligt.
Två härliga H tjejerna hör av sig och tvingar med mig på utgång, trots att jag är hur trött som helst på lördagen....
Då händer det otroliga!
Min latino lover sedan i somras hör av sig och undrar om han kan komma över senare... hehe känner jag. Det vore inte dumt med lite kravlös erotik för mig nu.. utan en massa kärlek som väller över mig. Han är perfekt.. snygg, men inte min typ. trevlig, diskret och en JÄVEL i bingen.
Allt man behöver.
Sedna händer det otroliga nr 2. en gammal flamma från LÅÅÅÅÅÅÅÅNGT tillbaka i tiden mailar mig på FB och berättar att han är skild och vill gärna ses.

Jag fattar ju att det är ett sätt att dämpa deppen efter skilsmässan, men vad fan. Det är det ju för mig med att jag måste skilja mig från omöjlige C. en passionerad helg med flamman från förr skulle vara precis vad jag behöver.

Vi kanske kan trösta varandra en stund. och han är rik rolig och läcker så varför inte. Njut av livet.
Jösses vad det händer grejor.. i livet.
Får se om det blir någon action snart...och att jag kan berätta om någon annan än omöjlige c som omväxling. Det börjar väl bli tråkigt för er som läser..hahah

Jobba!? När livet känns som en avgrund.

Jag klarade inte av att vara själv igår... åkte till mor och far rödgråten. Skyllde på att jag var trött och hade festat hela helgen.
Skönt att vara i tryggheten, att inte vara själv. Att gå ut med hunden i mörkret. Mår totalt skit. Men är åtminstone inte hemma i min lägenhet ensam. Jag ångrar att jag sa att jag skulle prata med C. Jag vill verkligen inte. Jag är för ledsen. Inte 1000 vilda hästar kan få mig att höra av mig.

Han är på jobbet och jag får ett sms att han blir kvar en bra stund, att han inte vill att jag skall tro att han undviker mig. Han har blivit så annorlunda, han har verkligen ändrat sig till det bättre på så många sätt. Det kanske stämmer det han säger att jag har hjälpt honom enormt. Det känns faktiskt bra mitt i allt elände. Att tiden med honom inte varit helt bortkastad ändå. Att vi faktiskt har lärt varandra en hel massa bra saker.

Måndag morgon orkar jag svara när jag sitter på pendeltåget. Han kom hem kl 23, mår skit både av den anledningen och att han inte hinner med att ta diskussionen med mig. Vi får alltså varandra både att må toppen och må skit, lika intensivt båda två.

Dock känns det skönt att han bryr sig, att han tänker på mitt bästa och inte bara sig själv i den här situationen. Han är den personen jag känt att han är där under fasaden som har varit rätt gräslig emellanåt. Skönt att se att jag inte haft så fel om honom i alla fall. Skönt att veta att han absolut inte bara vill slänga mig på sophögen utan att jag betyder mycket för honom, och att tiden med mig är något han verkligen värdesätter. But nevertheless, han vill ju inte ha mig som flickvän. Eller snarare, han orkar inte ha något förhållande överhuvudtaget. Och det finns inte ett jävla något jag kan göra för att ändra på det.

Och att träffas varje helg och spendera så mycket tid med varandra och dessutom höras flera gånger i veckan gör ju inte direkt att jag känner mig lös och ledig och singel. Jag trillar ju bara dit hårdare för varje dag. Medan han tydligen inte gör det.

FY FAN! Men jag måste ju vara ärlig med honom och säga som det är. Att jag mår kass av att inte bli erkänd som någon han vill vara tillsammans med. Att det blir svårare och svårare att bli avvisad ju mer vi lär känna varandra.

Men just nu vill jag inte bestämma mig för något, jag orkar inte prata med honom. Vill bara försvinna och byta liv, kanske byta hjärna en stund. För att få perspektiv på eländet. Jag har ju varit hjärtekrossad förut, och överlevt... jag gör väl det nu också. Antar jag.

helghelvete

Fredagen skulle bli lugn... och snål. För jag var trött och pank och ful... men så blev det inte. Ringde sång M och hon var och drack vin på Noels med ett par kompisar. Och jag ville inte hem och äta trist fredagmiddag själv. Så jag åkte dit. och det blev vin och mat och det kom mer folk och en jättesnygg och trevlig kompis till M som jag flirtade lite med. Han var dock lite i fullaste laget, men en godbit i övrigt.

Min jobbarkompis var full och ringde och kom dit med sin kompis också. Och vi hade så kul, sjöng med trubaduren och hade det toppen.

Men som alltid när jag har någon annan på kroken så vädrar MR c det på mils avstånd och sms ar att han vill gosa med mig.

Suck, och vad händer. Lotta släpper allt hon har för händer. Dessutom visar det sig att vi ovetande om varandra skall till samma ställe. Så han kommer dit. med ett gäng kompisar. Vi är jättefulla allihopa. Och han är snyggare än någonsin. Jag smälter totalt inför hans kramar och händer på min rygg.
De försöker para ihop honom med någon annan, men han är inte intresserad. Han vill gå hem med mig.
Min jobbarkompis får äntligen träffa honom och blir förtjust, men ger honom en avhyvling att han skall vara snäll mot mig. Han ser paff ut men tar det bra.

Vi har en fantastisk natt och morgon tillsammans, vi har roligt och skrattar och jag njuter av att vara med honom.

Men så kommer det igen, iskylan. Jag är totalt oförberedd. Det är jobbigt och jag inser att jag nog faktiskt inte orkar mer. Jag tar ned garden och så händer det här igen. jag går därifrån och visar med hela min utstrålning att jag är missnöjd.
Jag får inte vara med när han och hans kompisar och syster skall kolla på fotboll.

Jag är inte önskvärd. Det känns fördjävligt. Då inser jag igen att trots de senaste veckornas härliga tid med honom då jag tolkat hans ömhet och kontaktsökande som känslor för mig. Så är det inte så. Helt enkelt, det är inte så.

Det känns så hemskt. Jag har ju bett om att slippa, och så händer det i allafall. det är gräsligt.
Något i mig blir alldeles stumt och tomt. Han har inte kommit någon vart i sina känslor för mig. Trots att jag sett en förvandling som är enorm.

Nu känns det mycket värre än tidigare, när jag var förberedd.
jag kontaktar honom på msn. Han säger att jag betyder mycket för honom, att han verkligen tycker om att vara med mig. men mår för dåligt i sig själv för att träffa någon till 100 procent.
han vill inte ha någon annan, gör han klart för mig. men också att det kommer ta tid för honom att bli kär. I någon.... överhuvudtaget.

han vill inte att jag skall må dåligt och respekterar om jag inte vill ses något mer. Även om han är rädd för det så klart. jag mår ju inte bra direkt... men jag kan ju inte gå i det här konstiga förhållandet hur länge som helst heller.

Vi skall prata mer ikväll... jag bävar... denna gråa novembersöndag. Skall det bli slutet för min stora kärlek till den här omöjlige mannen. Kärleken finns väl alltid kvar, men kontakten kanske måste stängas av.

...return of bionda!

jösses
Nu var det längesedan jag skrev minsann. Stjäl till mig en stund på jobbet mitt i allt. Måste få lite andningspauser mellan alla utryckningar.. känner jag.
Vad har hänt egentligen.
Jag mår toppen igen. Åkte till London några dagar i kombination med en jobbresa och bara njöt av att flanera runt, sova, sitta och sola på parkbänkar och SHOPPA!! Vilken underbar shoppingstad... om man var rik vill säga. Jag handlar och njuter och fullkomligt av att sprida mina surt förvärvade slantar omkring mig. Mår toppen!

Precis när jag landat i London händer oväntat dock. Mr c ringer och undrar om jag kommit fram och hur jag har det. Han har panik över sin stressade situation och mår skit. SKit över han beter sig mot mig för att han mår skit, men det egentligen inte är någon ursäkt. Han undrar när jag kommer hem och vill att jag skyndar mig hem.

Jag blir alldeles perplex! För första gången erkänner han på något indirekt sätt att jag är viktig för honom. Jag blir otroligt snopen men otroligt glad.
VI har ett så bra samtal, ett sådant som vi har ibland. Ett sådant som gör att jag inser att han verkligen är den jag vill ha... det finns nog ingen jag träffat som jag kan känna så för faktiskt. Och trots all magknip han gett mig så är de stunderna de som gör att jag kan legitimera att jag faktiskt fortsätter träffa honom och.. känna det jag känner för honom.

Har en fanatsisk London vistelse och handlar snygga underkläder så det står härliga till.
Men det är faktiskt skönt att komma hem igen. Hem till Sverige. MIn kropp och själ har hämtat sig efter senaste tidens elände. Jag känner mig glad igen!

Mr c vill fika med mig för att höra hur jag haft det. Men vi bestämmer att vi ses på fredag istället.
Och vi har så mysigt!
Han är sitt bästa jag och även dagen efter då jag tidigare känt mig nervös för att han skall bli iskall och vilja ha iväg mig (vilket jag har förklarat för honom att jag känner, och inte tycker om) men nu håller han mig kvar så länge han bara kan trots mina försök att gå hem.

Han berättar att mina ord sitter som en tagg i honom, att jag tycker att han är trevligare mot mig när han har druckit än när han är nykter...
När jag tänker efter lite så förstår jag det. Jag skulle blivit helt knäckt. Men det är ju så, jag måste ju säga till när han beter sig konstigt. Vilket han håller med om.
Jag går därifrån glad och nöjd.
Hela veckan har varit bra faktiskt. Inte för vi hörts så mycket men ändå.. något har förändrats. Tack vare min obönhörliga ärlighet. Det har han lärt mig den gode Mr C. tack återigen.
Han kommer hem i helgen igen, men skall träffa kompisar på fredag. Jag blir sur och undrar när vi skall ses men orkar inte fråga. Egentligen är det inget att bli sur på men allt är ju rätt ömtåligt när det gäller honom så minsta lilla avvisande känns gräsligt.

Men mina känslor för honom har blossat upp igen efter denna helg. Den är den här Mr C jag föll för, det är den jag anat under ytan. Och det är den jag vill ha. Men kommer den Mr c hålla i sig?