...return of bionda!

jösses
Nu var det längesedan jag skrev minsann. Stjäl till mig en stund på jobbet mitt i allt. Måste få lite andningspauser mellan alla utryckningar.. känner jag.
Vad har hänt egentligen.
Jag mår toppen igen. Åkte till London några dagar i kombination med en jobbresa och bara njöt av att flanera runt, sova, sitta och sola på parkbänkar och SHOPPA!! Vilken underbar shoppingstad... om man var rik vill säga. Jag handlar och njuter och fullkomligt av att sprida mina surt förvärvade slantar omkring mig. Mår toppen!

Precis när jag landat i London händer oväntat dock. Mr c ringer och undrar om jag kommit fram och hur jag har det. Han har panik över sin stressade situation och mår skit. SKit över han beter sig mot mig för att han mår skit, men det egentligen inte är någon ursäkt. Han undrar när jag kommer hem och vill att jag skyndar mig hem.

Jag blir alldeles perplex! För första gången erkänner han på något indirekt sätt att jag är viktig för honom. Jag blir otroligt snopen men otroligt glad.
VI har ett så bra samtal, ett sådant som vi har ibland. Ett sådant som gör att jag inser att han verkligen är den jag vill ha... det finns nog ingen jag träffat som jag kan känna så för faktiskt. Och trots all magknip han gett mig så är de stunderna de som gör att jag kan legitimera att jag faktiskt fortsätter träffa honom och.. känna det jag känner för honom.

Har en fanatsisk London vistelse och handlar snygga underkläder så det står härliga till.
Men det är faktiskt skönt att komma hem igen. Hem till Sverige. MIn kropp och själ har hämtat sig efter senaste tidens elände. Jag känner mig glad igen!

Mr c vill fika med mig för att höra hur jag haft det. Men vi bestämmer att vi ses på fredag istället.
Och vi har så mysigt!
Han är sitt bästa jag och även dagen efter då jag tidigare känt mig nervös för att han skall bli iskall och vilja ha iväg mig (vilket jag har förklarat för honom att jag känner, och inte tycker om) men nu håller han mig kvar så länge han bara kan trots mina försök att gå hem.

Han berättar att mina ord sitter som en tagg i honom, att jag tycker att han är trevligare mot mig när han har druckit än när han är nykter...
När jag tänker efter lite så förstår jag det. Jag skulle blivit helt knäckt. Men det är ju så, jag måste ju säga till när han beter sig konstigt. Vilket han håller med om.
Jag går därifrån glad och nöjd.
Hela veckan har varit bra faktiskt. Inte för vi hörts så mycket men ändå.. något har förändrats. Tack vare min obönhörliga ärlighet. Det har han lärt mig den gode Mr C. tack återigen.
Han kommer hem i helgen igen, men skall träffa kompisar på fredag. Jag blir sur och undrar när vi skall ses men orkar inte fråga. Egentligen är det inget att bli sur på men allt är ju rätt ömtåligt när det gäller honom så minsta lilla avvisande känns gräsligt.

Men mina känslor för honom har blossat upp igen efter denna helg. Den är den här Mr C jag föll för, det är den jag anat under ytan. Och det är den jag vill ha. Men kommer den Mr c hålla i sig?