Jobba!? När livet känns som en avgrund.

Jag klarade inte av att vara själv igår... åkte till mor och far rödgråten. Skyllde på att jag var trött och hade festat hela helgen.
Skönt att vara i tryggheten, att inte vara själv. Att gå ut med hunden i mörkret. Mår totalt skit. Men är åtminstone inte hemma i min lägenhet ensam. Jag ångrar att jag sa att jag skulle prata med C. Jag vill verkligen inte. Jag är för ledsen. Inte 1000 vilda hästar kan få mig att höra av mig.

Han är på jobbet och jag får ett sms att han blir kvar en bra stund, att han inte vill att jag skall tro att han undviker mig. Han har blivit så annorlunda, han har verkligen ändrat sig till det bättre på så många sätt. Det kanske stämmer det han säger att jag har hjälpt honom enormt. Det känns faktiskt bra mitt i allt elände. Att tiden med honom inte varit helt bortkastad ändå. Att vi faktiskt har lärt varandra en hel massa bra saker.

Måndag morgon orkar jag svara när jag sitter på pendeltåget. Han kom hem kl 23, mår skit både av den anledningen och att han inte hinner med att ta diskussionen med mig. Vi får alltså varandra både att må toppen och må skit, lika intensivt båda två.

Dock känns det skönt att han bryr sig, att han tänker på mitt bästa och inte bara sig själv i den här situationen. Han är den personen jag känt att han är där under fasaden som har varit rätt gräslig emellanåt. Skönt att se att jag inte haft så fel om honom i alla fall. Skönt att veta att han absolut inte bara vill slänga mig på sophögen utan att jag betyder mycket för honom, och att tiden med mig är något han verkligen värdesätter. But nevertheless, han vill ju inte ha mig som flickvän. Eller snarare, han orkar inte ha något förhållande överhuvudtaget. Och det finns inte ett jävla något jag kan göra för att ändra på det.

Och att träffas varje helg och spendera så mycket tid med varandra och dessutom höras flera gånger i veckan gör ju inte direkt att jag känner mig lös och ledig och singel. Jag trillar ju bara dit hårdare för varje dag. Medan han tydligen inte gör det.

FY FAN! Men jag måste ju vara ärlig med honom och säga som det är. Att jag mår kass av att inte bli erkänd som någon han vill vara tillsammans med. Att det blir svårare och svårare att bli avvisad ju mer vi lär känna varandra.

Men just nu vill jag inte bestämma mig för något, jag orkar inte prata med honom. Vill bara försvinna och byta liv, kanske byta hjärna en stund. För att få perspektiv på eländet. Jag har ju varit hjärtekrossad förut, och överlevt... jag gör väl det nu också. Antar jag.