en helt vanlig dag...

En så vanlig månadag så jag blir knäpp.
Det vanliga tramset på jobbet, vädret är grått. Rapporter och annat ointressant skall dras och allt är bråttom bråttom.

Jag skriver ett svar på facebook till mr C, vet inte vad jag skall svara riktigt men jag ger väl ett rätt positivt svar ändå. Han försöker ju i alla fall... han har ju faktiskt uttryckt att han hoppas på att vi skall träffas mycket framöver och att han absolut kan tänka sig ett förhållande med mig, men han har svårt att släppa på sin osäkerhet.

Det är säkert sant, hans beteende beror väl på det. Jag tror faktiskt på honom när han säger att han inte vill såra mig och att han längtar efter mig. Men varför skall det vara så svårt? Varför skall just jag träffa den störste relationsfobikern av alla män?
Nåväl, jag lovar att vi skall se hur det känns när han kommer hem. Jag kan inte lova något säger jag. För det kan jag inte. Jag vet inte vad jag känner längre faktiskt.
Men jag saknar ju honom, men jag vet inte om det är för att mitt liv har varit totalt händelselöst när han varit borta. Jag har inte varit ute eller någonting. Inte haft lust eller ork att hitta på något.

Så här trist brukar inte mitt liv vara, men jag kanske behöver det slår det mig. Det är ur tristessen som idéerna kommer. Jag kanske hittar lösningen på min situation genom att ha det trist.

Nåväl, lite skoj hoppas jag ha den här veckan. Ett av mina gamla favoritband kommertill stan. Kanske lite öl och depprock kan få mig på bättre humör...