a walk in memory lane

Facebook!
Först förstod jag ingenting, helt plötslig dråsar det in folk jag känner/har känt som skickar allt möjligt. Jag begriper ingenting och blir stressad. Men oj så kul det är att titta på folks bilder och kompisar.

Sedan gör jag det man inte skall göra... letar efter gamla ex och gamla flammor. Och hittar två av de som krossat mitt hjärta rejält och lägger så klart till dem till vännner och börja maila med dem. Det är kul, lite upphetsande men oroande. Jag får lite ont i hjärttrakten, men adrenalinet rusar till.

Känns så konstigt att se deras namn och bild och att de är glada att höra från mig.

Varför gör jag det här? NÅgon typ av terapi? Han som krossade mitt hjärta mr Teater för ca 7 år sedan mailar med mig hela kvällen. Han är sig lik på många sätt, och bor i Malmö och går teaterhögskolan men skall snart flytta hem till Stockholm igen.

JAG VILL INTE VETA!? Tänk om jag i något svagt ögonblick går och fikar med honom, jag har definitivt inte kommit över honom helt inser jag.

Sedan mannen som krossade mitt hjärta direkt efter mr Teater hittar jag också, han är iofs gift och bor i Oslo (hans fru var inge snygg, ja jag är en ond människa, hon är säkert en fantastisk person).
Han är sig lik på bilderna. Vi mailar lite ocksål.
Känns också lite märkligt. Att kunna gå in i folks liv och leverne så här.

När mr C skriver något och dessutom msn ar med mig hela kvällen känns det nästan som han är en trygg tröst. Han är här och nu i alla fall. Bollar med mitt hjärta gör han men slänger åtminstone inte bort mig som en påse sopor som de andra männen gjorde (kändes det som så klart, så var det ju inte egentligen)

Han må ha sina sidor men han finns ju åtminstone kvar...
Han önskar mig godnatt per msn, känns faktiskt lite tryggt.