Promenad med mr c

Ja vad skall man säga
Så klart så är min spontana reaktion ÄNTLIGEN, när MR C tillslut ger ett livstecken ifrån sig.

han hade varit så bakfull att han inte kunnat röra sig igår.. därav tystnaden

Jag ringer honom och han blir glad

Vi bestämmer en långpromenad med fika och vi promenerar i timtals i solen, pratar strunt, tittar på knattar som spelar fotboll, dricker gott kaffe. Kort sagt har vi trevligt, jag känner mig avspänd och glad, vi skrattar. Vi skrattar åt hans mystiska sms. Han tycker att det var otroligt bra att jag inte släppte hem honom, han blev inte glad då men nu tyckte han att jag gjorde rätt.

Vi ser på film hemma hos honom, en film jag vill se, jag har kommenterat hans dominanta sätt, han verkar vilja göra allt för att uppföra sig annorlunda.

Vi skrattar, vi har sex men det är jag som tar initiativet. Inget tvång.

Vi pratar, i timmar... känslorna är för förvirrade just nu säger han. Han har inget att ge i ett förhållande, han har inte kontakt med sina känslor.


Jag säger som det är, att han är pålitlig som en arg indisk spottkobra, jag vet inte vad jag gör som stannar i den här konstiga relationen.

Jag är rädd för att bli sårad säger jag, men just nu känns det bra. Konstigt nog, vi har på något konstigt sätt en större närhet och bättre dialog än säkert många par har. just på grund av detta märkliga faktum, att vi är förvirrade båda två.

han menar att han inte kommer träffa någon annan, jag klargör att jag vill ju så klart göra det... han förstår, men så klart erkänner han ju att det inte är någon tilltalande tanke. men lovar att inte visa det för mig om han skulle känna sig sårad.

vi går upp och jag får prova hans inlines, det är jätteroligt. Vi skrattar och har det underbart tillsammmans.

Han frågar mig om relationen med honom är betungande... jag svarar ärligt... att ja det är den, men det är ju lika jobbigt att vara utan honom också.

Utan sådana här dagar. Jag förstår inte mig själv, hade ett upplägg som går ut på att sätta gränser vara hård, tydlig och rak... men när jag försöker svara så är det andra ord som kommer ur min mun.

De är lika förvirrade som hans...

Tycker jag att det här är OK? Vill jag ha en riktig pojkvän? Jag vet inte just nu. Just nu känns nuet perfekt. Trots att vi inte är ett par.

Russinen i kakan, jag åker hem till mig för att förbereda en jobbvecka och han sköter sitt. Ganska skönt...

livet är inte så tokigt... trots min galla jag spytt över denne man. Han är inte genomond trots allt. Men erkänner att han betett sig dåligt mot mig som ett sätt att hålla avstånd. Det känns skönt med upprättelse.

Hur kommer det här kännas i morgon? Smaka surt eller sött?

fan vet?