på landet

En vecka i jobbträsket är över. Jag tog pendeltåget hela vägen ut till föräldrarnas hus... på landet.

Här är det vackert, sädesfälten vajar i solnedgången, blåklockorna prunkar allt är stilla och lugnt. (Bortsett från att en skördetröska sprutade sitt innehåll över mig, men det är sådant man får ta här på landet)

jag är ensam här, det är tyst och fridfullt. och jag känner mig riktigt glad och harmonisk. Som om jag inte hade ett problem i världen egentligen... det kanske jag inte har? Vem känner sig inte låg första jobbveckan? Vem har inte relationsproblem?

Mår jag faktiskt inte riktigt bra helt enkelt, så pass bra så jag har ork att noja över relationsfobiker och jobbträsk...

Just nu känns allt det långt borta, det är skönt att vara singel, det är befriande att vara ensam och göra som man vill (inte tvingas se en halvtaskig film och äta skräpmat bara för att den utvalde vill det). Jag kan äta min sallad och lyssna på syrsorna.. om jag vill det.

Hmm, är det så att många problem skapas av att man har så otroligt höga krav på livet. Man skall vara självförverkligad, göra karriär, träna och vara snygg, vara glad och energisk, ha en fantastisk man och välartade barn samt villa och hund och alltihopa. Vid en viss ålder. Annars är det märkligt, annars kan man inte vara lycklig. Men man kanske kan vara lycklig just därför också, om man bara slutar nojja... och njuta av oberoende, frihet, impulsivt liv och spänningen.

Hmmm, ganska intressant. Är det skogen som får mig spirituell tro?