...familjeträsk

Har varit hos en god vän över helgen som har två barn och man och radhus.
Det är underbart att träffa dem igen, känner så mycket värme för dem. Men det känns som jag gästar ett liv jag inte kan relatera till.

Just nu kryper det i mig när jag tänker på familjeliv och rutiner... jag borde ju längta efter det.

eller är det för jag inte träffat den rätte... !?

Så snart det blir samboende rutiner, gemensamt ICA kort så har jag backat. Min ex sambo ville ha barn... men jag ryggade. Varför? Jag vill ju ha barn? Men tydligen inte med någon av de män jag hittills träffat.

Eller vill jag leva så här i fortsättningen? Med ständig spänning, träffa män, frihet, sexiga underkläder. Är jag inte redo? Kommer jag någonsin bli redo? Eller är det för att jag inte får den jag helst vill ha som jag lurar mig själv att jag vill vara singel?

Förstår inte mig själv riktigt.